Vår historia

Fritidsforums historia

Lördagen den 26 oktober 1912 började det. Dagarna innan hade de boende i Birkastan i Stockholm fått en inbjudan till familjeafton i “Läsestugan” på Rörstrandsgatan 46. Natanael Beskow skulle hålla föredrag. Efteråt bildades, på initiativ av Natanael Beskow och Ebba Pauli, den första hemgården, Birkagården, i arbetarstadsdelen Birkastan, där Rörstrands Porslinsfabrik och andra industrier fanns. Flera orter följde efter och startade hemgårdar.

Natanael Beskow, teolog och en av initiativtagarna till den allra första hemgården, Birkagården. Foto: Okänd / Wikimedia Commons / Public Domain.

Rörstrands Porslinsfabrik i Birkastan. I dessa kvarter rådde usla bostadsförhållanden och hemgården startades för att ge arbetarna här en fristad. Foto: Okänd / Wikimedia Commons / Public Domain.

Hemgårdsrörelsen byggde på impulser från England och settlementsrörelsen. Settlementen uppstod i slumområden i de stora städerna. Meningen var att via settlementen förbättra arbetarnas villkor. Toynbee Hall öppnades 1884 och var det första settlementet i England. Natanael Beskow, teolog och humanist med radikala idéer, hade besökt Robert Browning Settlement 1898 vid en konferens i London och tagit intryck av de idéer som fanns där – idéer för att kunna utjämna klassmotsättningarna och ge arbetarna möjlighet till studier och bildning. Det var bildningsintresserade och socialt engagerade kristna som gick i spetsen för arbetet. Även Ebba Pauli hade varit i London och blivit inspirerad av settlementsarbetet. Man åtog sig uppdraget att bilda ett “brödraförbund” mellan arbetare och kristna genom att erbjuda studier för den arbetande klassen. Missionsarbetet fick snart stå tillbaka för mer akuta uppgifter, som att organisera daghem och ungdomsklubbar. 

Huvudbyggnaden för Toynbee Hall i London, uppförd 1894. På fasaden sitter en blå minnesskylt tillägnad Jimmy Mallon. Foto: “Toynbee Hall 2020” av GrindtXX / Wikimedia Commons / CC BY-SA 4.0.

Genom settlementet/hemgården ville man konkretisera sina strävanden. Arbetet direkt ute bland de fattiga, i deras egna miljöer, var huvuduppgiften. De första hemgårdarna var en form av samhällsarbete. Idén om hemgårdarnas funktion ligger i själva namnet. Det rådde usla bostadsförhållanden i arbetarkvarteren. Gården skulle likna en hemmiljö, där arbetarna och deras familjer kunde delta i bildningsverksamhet samt kulturella och sociala aktiviteter.

På hemgården ville man ge människorna möjlighet till ökad kunskap, självkänsla och glöd i kampen för att förändra levnadsförhållandena. Beskow anknöt på 30-talet till Kropotkins frihetliga socialism och talade om det demokratiska samhället som “en organisation för allas samarbete till inbördes hjälp. Detta är demokratins innersta och etiska mening…”.

Studiecirkel på Birkagården tillsammans med Dagny Thorvall. Foto: Fritidsforums arkiv.

Ett demokratiskt samhälle förutsätter upplysta och demokratiskt sinnade medborgare. Det är innebörden av citizenship. En annan viktig inspirationskälla till hemgårdsrörelsen var Centralförbundet för Socialt Arbete, CSA, som bildades 1903 och blev ett centrum för liberala och humanistiska strävanden. Det fanns också anknytningar till socialistiska strömningar. CSA stod bakom den första utbildningsanstalten för socialarbetare i Sverige, Socialinstitutet i Stockholm 1921.

Herta Svensson och Sveriges andra hemgård

Herta Svensson var en socialt engagerad kvinna som kom att spela en viktig roll i hemgårdsrörelsens tidiga år. Hon hade nära kontakter med familjen Beskow och påverkades av hemgårdsidéerna, och blev initiativtagare till Sveriges andra hemgård 1916, Södergården, en sjurumslägenhet på Stadsgården 18 i Stockholm.

Herta Svensson, initiativtagare till Sveriges andra hemgård Södergården och Sveriges första personalkonsulent. Foto: Okänd / KvinnSam, Göteborgs universitetsbibliotek / Public Domain.

Södergården rekryterade sina besökare framför allt från de anställda i Svenska Tobaksmonopolet. De osunda arbetsförhållandena för tobaksarbeterskorna gjorde att sjukligheten var hög. 1916 anställde Tobaksmonopolet Sveriges första personalkonsulent. Det blev Herta Svensson. Hon blev också föreståndare för Södergården, ett arbete som Herta drev på sin fritid.

Svenska Tobaksmonopolets anläggning. Södergården rekryterade många av sina besökare härifrån och verksamheten drevs delvis för att motverka den höga sjukligheten bland de anställda. Foto: Okänd / Wikimedia Commons / Public Domain

Herta Svensson fanns också bland initiativtagarna till Norrköpings Hemgård, som bildades 1926 med stöd av Textilarbetarnas Samorganisation. Hemgården i Norrköping startade i en trerumslägenhet på Vattengatan.

Hemgårdarna kom att befinna sig i de sociala och politiska strömvirvlarna. Företrädarna för hemgårdsrörelsen var mycket radikala för sin tid. På hemgården ville man ge människorna möjlighet till ökad kunskap, självkänsla och glöd i kampen för att förändra förhållandena. Detta skulle ske genom “det goda mötet” mellan människor av alla kategorier. Var och en skulle ses som en resurs med något att ge andra. Man ska också ha i minne att flera av hemgårdsrörelsens företrädare var religiösa och att de via hemgårdarna kunde få kontakt med vad de kallade “den organiserade, politiska och socialt vakna arbetarvärlden”. Men det är fel att tro att hemgårdarna enbart representerade den kristna humanismens tankar.

Demonstrationståget på väg från Frånö till Lunde under Ådalshändelserna den 14 maj 1931. Foto: Okänd / Wikimedia Commons / Public Domain.

Ådalshändelserna 1931, när obeväpnade demonstranter sköts av utkommenderade militärer, resulterade i Studiehemmet i Kramfors. Talavids Ungdomsgård i Jönköping startade i skuggan av Kreuger-kraschen och 30-talskrisen.

Hemgårdsmedarbetarna engagerade sig redan på 1920-talet i ett nordiskt samarbete

Det var under en nordisk konferens som tanken på ett svenskt riksförbund tog form, och den 4 november 1937 bildades Riksförbundet Sveriges Hemgårdar. Förste ordförande blev Natanael Beskow. På 40-talet engagerade sig flera hemgårdar i kampen mot fascismen och blev en fristad för flyktingar som hade räddat sig undan förintelselägren. 

Omslaget till tidningen Hemgården nr 1, 1949. Bild: Fritidsforums arkiv.

I början av 40-talet fick hemgårdsrörelsen statsbidrag, vilket var något år innan till exempel ABF fick statsbidrag. En metod för att nå föreningslös ungdom utvecklade Hans Jensen på hem- och fritidsgårdarna i Linköping – den öppna linjen. Metoden gav de föreningslösa ungdomarna erfarenheter av demokratiskt arbete i små grupper.

Under 40-talet nappade flera kommuner på ungdomsgårdstanken

Med hemgårdarna som förebild började kommunala barnavårdsnämnder starta ungdomsgårdar. Från olika håll restes krav på att öppna ställen där så kallade föreningslösa ungdomar skulle kunna vara. Ungdomsgårdarna blev medlet för att försöka komma till rätta med “ungdomsproblemet”. Kommunala gårdar byggdes upp. Dessa stod i allmänhet öppna endast för ungdomar. Under hela den tid som den kommunala ungdomsverksamheten byggdes upp, hävdade hemgårdsrörelsen att gårdarna måste stå öppna för alla åldrar i syfte att överbrygga onödiga generationsmotsättningar. Målsättningen med gårdsverksamheten borde vara att skapa ett kulturellt och socialt centrum i grannskapet. Så blev det på få platser. Ungdomsgårdarna fick i stället en socialpreventiv funktion, och de ekonomiska resurserna för verksamheten blev små.

Efter kriget kom stordriften och välfärdssamhället

Människors behov kategoriserades, och allt fler experter tog hand om såväl arbetsliv som fritid. “Ungdomsproblemet” resulterade i utbyggnaden av ungdomsgårdarna. Hemgårdstanken, som vilade på “det goda mötet”, hemliknande atmosfär och bildningsideal, blev otidsenlig. Klasskampen var inte avslutad, som man trodde. Låginkomstutredningen visade att vi hade långt kvar till jämlikhet i Sverige. Riksförbundet fick åter ett uppsving. Det låg i tiden att engagera sig i miljö- och kulturfrågor. Lite varstans bildades grupper som kämpade för sitt eget område, för frågor som var viktiga för dem. Många kände maktlöshet inför kommunala och statliga företrädare och gick ihop för att få styrka av varandra.

Hemgårdslinjen förlorade terräng i samband med att stat och kommun allt mer engagerade sig för att bygga välfärden. Med tiden slutade också många att använda namnet hemgård på verksamheten. Det gjorde att hemgårdsrörelsen blev och förblev anonym. Ungdomsgårdarna hade vind i seglen, och 1958 beslutade Riksförbundet Sveriges Hemgårdar att släppa in kommunala ungdomsgårdar i förbundet. Det nya namnet blev Riksförbundet Sveriges Ungdoms- och Hemgårdar.

Under 60-talet kom nya former av gårdsverksamhet in i rörelsen – kvartersgårdar och grannskapsinriktade verksamheter

70-talet präglades av målsättningsdiskussioner och metodutveckling inom fritidsgårdsarbetet. Det innebar att man arbetade med försöksprojekt på gårdarna med stöd av olika former av statliga bidrag. Grannskapsarbete, sommarverksamhet, u-landsaktiviteter samt film- och dockteaterverksamhet var några områden. Alkohol- och narkotikaupplysning och idédiskussioner kring begreppet drogfri gård var också en viktig del av verksamheten. Förbundet engagerade sig i “områdesarbete för samhällsförändring” och i att ge stöd åt hemgårdar, fritidsgårdar, föreningsråd, grannskapsföreningar och kommundelar som försökte åstadkomma förändringar i sitt bostadsområde. Förbundet ville stärka demokratin, bland annat genom att göra varje hem- och fritidsgård till ett socialt och kulturellt centrum i grannskapet. 1973 protesterade förbundsstyrelsen mot USA:s terrorbombningar i Vietnam, och en het diskussion utbröt. Styrelsen förklarade sig under rubriken “Vad har Vietnam med fritidsgårdarna att göra?” i förbundets tidning Fritidsgården. 1974 lämnade förbundet det internationella settlementsförbundet IFS i protest mot apartheid och mot att en vit sydafrikansk organisation tilläts vara medlem. Förbundet kom tillbaka till IFS 1992.

80-talet var en tid av fördjupat internationellt engagemang med fokus på miljö- och fredsfrågor

Kärnvapenupprustningen och kalla krigets dagar var räknade. Över hela världen växte ett starkt folkligt tryck på makthavarna om förändring. Förbundet uppmanade medlemsgårdarna att tillsammans med lokala freds-, miljö- och folkbildningsorganisationer symboliskt utropa kommunen till kärnvapenfri zon. Det övergripande syftet var att skapa opinion för att Norden skulle bli en kärnvapenfri zon och för att kärnvapenmakterna skulle sluta ett provstoppsavtal. Fritidsforum tog initiativ till ett flertal aktiviteter: fredsbudkavle, fredscykling, “framtidsbussen” och att medarrangera fredsfestivaler med final i det då sovjetiska Murmansk 1989. På många hem- och fritidsgårdar resulterade aktiviteterna i ökat samarbete med det lokala föreningslivet. Gårdarna utvecklade sin funktion som ett socialt, kulturellt och pedagogiskt centrum i grannskapet. Fredsarbetet, miljöarbetet och solidaritetsarbetet bidrog till att förverkliga förbundets syfte med gårdsverksamheten.

90-talet gick i jämställdhetens tecken

Ett jämställdhetspolitiskt program antogs. Det var pojkarna som syntes och hördes. De tog ofta det offentliga utrymmet – gator och torg – i besittning på ett mycket påtagligt sätt. Flickorna däremot var i stort sett osynliga. På fritidsgården upplevdes tjejerna ofta som en passiv grupp som satt och tittade på, och de var svåra att få med i verksamheten. Killarna däremot var lättare att aktivera. Men det var också så att tjejerna erbjöds färre möjligheter att utöva sina intressen. Det var därför viktigt att finna former för att möta flickors intressen och behov – och att ge flickor samma möjlighet till en aktiv fritid. Fritidsforum arbetade med att lyfta fram tjejverksamhet och att stärka ledare i det arbetet. 1993 avslutades en stor satsning, “Men tjejerna då!”, som omfattade nio lokala projekt, alla med olika karaktär och förutsättningar. Målet var att öka flickornas inflytande på fritiden och att hitta nya arbetssätt som utgick från flickors behov. Projektet visade tydligt att tonårsflickor inte var nöjda med att sitta hemma, utan var intresserade av och hade samma behov av intressanta och utvecklande fritidsaktiviteter som pojkar. Man behövde bara anpassa innehållet, formerna och metoderna för att nå flickorna. Under 90-talet präglades förbundet också av målsättningen att ta fram “riktlinjer för bra gårdsverksamhet”.

Beslutet på 50-talet att släppa in kommuner som medlemmar

Beslutet var omdiskuterat och kom att göra den kommunala ungdomsverksamheten dominerande i riksförbundet ända fram till år 2010. Då beslutades att endast föreningar kunde vara medlemmar, medan kommuner fick associerad status. Vad hade hänt som tvingade fram ett så drastiskt beslut?

Under de ekonomiska kriserna på 90-talet stängde kommunerna närmare 300 fritidsgårdar. Fritidsforum, som riksförbundet nu heter, engagerade sig starkt mot nedläggning av mötesplatser för unga. En del av de representanter som företrädde kommuner vid förbundets ombudsmöten hade inte möjlighet att gå emot sin egen huvudman, alltså kommunen, och stödja arbetet mot nedläggning av fritidsgårdar. Att inte kunna fatta tydliga beslut gjorde förbundet tandlöst. I samband med att kommunerna avvecklade fritidsgårdarna gick i många fall etablerade eller nybildade föreningar in och övertog verksamheterna.

Under de senaste decennierna

Vi har fått en förskjutning i Sverige, där kommunalt drivna ungdomsverksamheter allt mer övertas av föreningar eller av olika företagsformer. Samhällsklimatet i Sverige har förändrats, och ett allt större ansvar läggs på den enskilda individen. Ungdomsarbetslösheten är stor och välfärden brister. Ekonomiska klyftor ökar, och allt fler är utsatta ekonomiskt och socialt, framför allt i städernas utsatta bostadsområden. Medellivslängden kan skilja tio år beroende på i vilken stadsdel du bor. För att möta samhällsutmaningarna arbetar Fritidsforum framför allt med begreppet “empowerment” – att varje människa har möjlighet att påverka sina egna och gemensamma livsvillkor. Fritidsforum är därmed tillbaka vid utgångspunkten från grundandet. När Natanael Beskow startade Birkagården formulerade han sig så här: “Hemgården skall hjälpa människor att bli fria och att kunna tänka och handla självständigt”.

Text skriven av: Ronny Bengtsson

Texten har blivit redaktionellt uppdaterad 2026-08-07.

Den första bilden, i ingressen, föreställer Birkagårdens nuvarande lokaler. Av Lennart Kjellman - Eget arbete, CC BY 3.0.

Källor

Landet Lagom – Folkhemmet på lokalplanet. Red. Lundberg/Mattsson (Byggforskningsrådet 1997). Jubileum. Artikel av Gunilla Laurin i Fria Tider 3/97. Mera om RSFH. Artikel av Matts Mattsson i tidningen Samspel 2/82. “Ungdom, Fritid, Kultur” av Kjell E Johansson (Bo Cavefors bokförlag 1976). Från Hemgård till Ungdomsgård av Hans-Erik Olson (Fritidsforums förlag 1982). Det goda samhället. Fritidens idéhistoria 1900–1985 i ett dramatiskt perspektiv av Matts Mattsson (Fritidsforums förlag 1989). Toynbee Hall – The first hundred years av Asa Briggs och Anne Macartney (Routledge & Kegan Paul 1984). Birkagården. Den första tiden. Birkagårdens årsbok 1995. Redaktör Rolf Johansson (Stiftelsen Birkagården 1995). Södergården. Sveriges andra Hemgård 1916–1986 av Sven Sundin (RSFH:s förlag 1986). Tidningen Hemgården 1949. Tidningen Hemgårdsbladet, flera årgångar.