Historik
Hemgårdens politik är den öppna dörrens. Det betyder, att allt som rör sig i tiden, gott och ont, strömmar in i dess värld. Där skall det tas emot, utan räddhåga, prövas ärligt och uppriktigt, det onda övervinnas, det goda erkännas utan hinder av fördomar och själviska intressen. Och vilka förvandlingar än världen omkring oss undergår, hemgårdens atmosfär får inte ändras. Den skall alltjämt präglas av vilja till gemenskap på sanningens och frihetens och människovärdets grund
Natanael Beskow ur Den svenska hemgårdsrörelsen 1946.
Lördagen den 26 oktober 1912 började det. Dagarna innan hade de boende i Birkastaden i Stockholm fått en inbjudan till familjeafton i ”Läsestugan” på Rörstrandsgatan 46. Natanael Beskow skulle hålla föredrag. Efteråt bildades den första hemgården, Birkagården i arbetarstadsdelen Birkastan, där Rörstrands Porslinsfabrik fanns. Flera orter följde efter och startade hemgårdar.
Hemgårdsrörelsen byggde på impulser från England, den s.k. settlementsrörelsen. Settlementen uppstod i slumområden i de stora städerna. Meningen var att via settlementen förbättra arbetarnas villkor. Natanael Beskow, teolog och humanist med radikala idéer, hade besökt Toynbee Hall i början av 1900-talet, det första settlementet i England, och tagit intryck av de idéer, som fanns där, idéer för att kunna utjämna klassmotsättningarna och ge arbetarna möjlighet till studier och bildning. Redan 1844 startades i England de första settlementen. Det var bildningsintresserade och socialt engagerade kristna, som gick i spetsen för arbetet. Genom settlementet/hemgården ville man konkretisera sina strävanden. Arbetet direkt ute bland de fattiga i deras egna miljöer var huvuduppgiften. De första hemgårdarna var således en form av samhällsarbete. Idén om hemgårdarnas funktion ligger i själva namnet. Det rådde usla bostadsförhållanden i arbetarkvarteren. Gården skulle likna en hemmiljö, där arbetarna och deras familjer kunde delta i bildningsverksamhet samt kulturella och sociala aktiviteter.
På hemgården ville man ge människorna möjlighet till ökad kunskap, självkänsla och glöd i kampen för att förändra levnadsförhållandena. Beskow anknöt på 30-talet till Krapotkins frihetliga socialism och talade om det demokratiska samhället som: “en organisation för allas samarbete till inbördes hjälp. Detta är demokratins innersta och etiska mening…”
Ett demokratiskt samhälle förutsätter upplysta och demokratiskt sinnade medborgare. Det är innebörden av citizenship.En annan viktig inspirationskälla till hemgårdsrörelsen var Centralförbundet för Socialt Arbete, CSA, som bildades 1903 och blev ett centrum för liberala och humanistiska strävanden. Det fanns också anknytningar till socialistiska strömningar. CSA stod bakom den första utbildningsanstalten för socialarbetare i Sverige, Socialinstitutet i Stockholm 1921.
Herta Svensson hade nära kontakter med familjen Beskow – Elsa och Natanael – och påverkades av hemgårdsidéerna. Hon blev initiativtagare till Sveriges andra hemgård 1916, Södergården, en sjurumslägenhet på Stadsgården 18 i Stockholm. Södergården rekryterade sina besökare från framförallt de anställda i Svenska Tobaksmonopolet. De osunda arbetsförhållandena för tobaksarbeterskorna gjorde att sjukligheten var hög. 1916 anställde Tobaksmonopolet Sveriges första personalkonsulent. Det blev Herta Svensson. Hon blev också föreståndare för Södergården, men det arbetet bedrev hon på sin fritid.
Herta Svensson fanns också bland initiativtagarna till Norrköpings Hemgård som bildades med stöd av Textilarbetarnas Samorganisation. Hemgården i Norrköping startade i en trerumslägenhet på Vattengatan 27 den 15 september 1926.
Hemgårdarna kom att befinna sig i de sociala och politiska strömvirvlarna. Företrädarna för hemgårdsrörelsen var mycket radikala för sin tid. På hemgården ville man ge människorna en möjlighet till ökad kunskap, självkänsla och glöd till kampen att förändra förhållanden. Detta skulle ske genom ”det goda mötet” mellan människor av alla kategorier. Var och en skulle ses som en resurs med något att ge andra. Man ska också ha i minne att flera av hemgårdsrörelsens företrädare var religiösa och via hemgårdarna kunde de få kontakt med vad de kallade ”den organiserade, politiska och socialt vakna arbetarvärlden”. Men det är fel att tro, att hemgårdarna enbart representerar den kristna humanismens tankar. Ådalshändelserna 1931, när obeväpnade demonstranter sköts av utkommenderade militärer, resulterade i Studiehemmet i Kramfors. Talavids Ungdomsgård i Jönköping startade i skuggan av Kreuger-kraschen och 30-talskrisen.
Hemgårdsmedarbetarna engagerade sig redan på 1920-talet i Nordiskt samarbete. Det var under en nordisk konferens som tanken på ett svenskt riksförbund tog form och den 4 november 1937 bildades Riksförbundet Sveriges Hemgårdar. Dess första ordförande blev Natanael Beskow.
På 40-talet engagerade sig flera hemgårdar i kampen mot fascismen.och blev fristad för flyktingar, som räddat sig undan förintelselägren. I början av 40-talet erhöll hemgårdsrörelsen som första ideella organisation statsbidrag, vilket är något år innan t.ex. ABF erhåller statsbidrag.
En metod att nå föreningslös ungdom utvecklade Hans Jensen på hem- och fritidsgårdarna i Linköping – den öppna linjen. Denna metod gav de föreningslösa ungdomarna erfarenheter av demokratiskt arbete i små grupper.
Under 40-talet nappade flera kommuner på ungdomsgårdstanken. Krav restes från olika håll att hitta ställen där s.k. föreningslösa ungdomar skulle kunna få vara. Ungdomsgårdarna blev medlet att försöka komma tillrätta med problemet. Egna kommunala gårdar byggdes upp. Dessa stod i allmänhet enbart öppna för ungdomar. Under hela den tid, som den kommunala ungdomsverksamheten byggdes upp, hävdade hemgårdsrörelsen, att gårdarna måste stå öppna för alla åldrar i syfte att överbrygga onödiga generationsmotsättningar. Målsättningen med gårdsverksamheten borde vara att skapa ett kulturellt och socialt centrum i grannskapet. Så blev det på få platser. Ungdomsgårdarna fick i stället en socialpreventiv funktion och de ekonomiska resurserna för verksamheten blev små.
Efter kriget kom stordriften och välfärdssamhället. Människors behov kategoriserades och alltfler experter tog hand om såväl arbetsliv som fritid. ”Ungdomsproblemet” resulterade i utbyggnaden av ungdomsgårdarna. Hemgårdstanken, som vilar på ”det goda mötet”, hemliknande atmosfär och bildningsideal blev otidsenlig. Klasskampen var inte avslutad, som man trodde.
Låginkomstutredningen visade, att vi hade långt kvar till jämställdheten. Riksförbundet fick åter ett uppsving. Det låg i tiden att engagera sig i miljö- och kulturfrågor. Lite varstans bildades grupper, som kämpade för sitt eget område, för frågor, som var viktiga för dem. Många kände maktlöshet inför kommunala och statliga företrädare och gick ihop för att få styrka av varandra. Under 50- och 60-talet kom förbundet och hemgårdsrörelsen att vara mera inriktade på ungdomsgrupperna. Organisationen öppnas för andra gårdar, såväl med föreningar eller kommuner som huvudmän. 1958 ändrades således förbundets namn till Sveriges Ungdom- och Hemgårdar för att 1969 anta namnet Riksförbundet Sveriges Fritids- och Hemgårdar, till vardags säger vi Fritidsforum sedan 1990.
Under 60-talet kommer nya former av gårdsverksamhet, kvartersgårdar och grannskapsinriktade verksamheter in i rörelsen. 70-talet präglades av målsättningsdiskussioner och metodutveckling av verksamheter i fritidsgårdsarbetet. Det innebar, att man arbetade med försöksprojekt på gårdarna med stöd av olika former av statliga bidrag. Grannskapsarbete, sommarverksamhet, u-landsaktiviteter, film- och dockteaterverksamhet var några områden. Alkohol/narkotikaupplysning och idédiskussioner kring begreppet drogfri gård var också en viktig del i verksamheten. Förbundet engagerade sig i ”områdesarbete för samhällsförändring” och att ge stöd åt hemgårdar, fritidsgårdar, föreningsråd, grannskapsföreningar, kommundelar som försöker åstadkomma förändringar i sitt bostadsområde. Förbundet ville stärka demokratin bl.a. genom att göra varje hem- och fritidsgård till ett socialt och kulturellt centrum i grannskapet. 1973 protesterar förbundsstyrelsen mot USA:s terrorbombningar i Vietnam och en het diskussion utbryter
Styrelsen förklarar sig under rubriken ”Vad har Vietnam med fritidsgårdarna att göra?” i förbundets tidning Fritidsgården. 1974 lämnar förbundet det internationella settlementsförbundet IFS i protest mot att vit sydafrikansk organisationen tilläts vara medlem. Förbundet återinträdde 1992.
80-talet blev en tid med fördjupad internationellt engagemang med fokus på miljö- och fredsfrågor. Kärnvapenupprustningen och kalla krigets dagar var räknade. Över hela världen växte ett starkt folkligt tryck på makthavarna om förändring. Förbundet uppmanade medlemsgårdarna att tillsammans med lokala freds-, miljö- och folkbildningsorgsanisationer symboliskt utropa kommunen som kärnvapenfri zon. Det övergripande syftet var att skapa opinion för att Norden ska bli en kärnvapenfri zon, för att kärnvapenmakterna ska sluta ett provstoppsavtal. På riksplanet togs initiativ till ett flertal aktiviteter; fredsbudkavle, fredscykling, ”framtidsbussen” och att medarrangera fredsfestivaler med final i dåvarande sovjetiska Murmansk 1989. På många hem- och fritidsgårdar resulterade aktiviteterna i ökat samarbete med det lokala föreningslivet. Gårdarna utvecklade sin funktion som ett socialt, kulturellt och pedagogiskt centrum i grannskapet. Fredsarbetet, miljöarbetet och solidaritetsarbetet bidrog till att förverkliga förbundets särskilda syfte med gårdsverksamheten.
90-talet har i mycket gått i jämställdhetens tecken. 1990 antog Fritidsforum ett jämställdhetspolitiskt program. Det är pojkarna som syns och hörs. De tar det offentliga utrymmet, gator och torg, i besittning ofta på ett mycket påtagligt sätt. Flickor däremot är i stort sett osynliga. På fritidsgården upplevs tjejerna ofta som en passiv grupp, som sitter och tittar på och upplevs som svåra att få med i verksamheten. Killarna däremot är lättare att aktivera. Men det är också så, att tjejerna erbjuds färre möjligheter att utöva sina intressen. Det är därför viktigt att finna former för att möta flickors intressen och behov. Att ge flickor samma möjlighet till en aktiv fritid. Fritidsforum arbetar med att lyfta fram tjejverksamhet och att stärka ledare i det arbetet. 1993 avslutades ett stort projekt “Men tjejerna då!”, som omfattade nio lokala projekt, alla med olika karaktär och förutsättningar. Projektet avsåg att öka flickors inflytande på fritiden samt att hitta arbetssätt som utgår från flickors behov. Projektet visade tydligt, att tonårsflickor inte är nöjda med att sitta hemma utan är intresserade av och har samma behov av intressanta och utvecklande fritidsaktiviteter som pojkar.
Man måste bara anpassa innehållet, formerna och metoderna att nå flickorna. 90-talet har förbundet också präglats av målsättningen att få fram ”riktlinjer för bra gårdsverksamhet”. Fritidsforums medlemmar utgörs av en brokig skara av varierande inriktning, verksamhetsformer och huvudmän. Här finns hemgårdar med många anställda och nya områdesföreningar som drivs helt på ideell grund. De flesta medlemmar består emellertid av kommunala fritidsgårdar med inriktning på ungdomar. Syftet med ”Riktlinjer för bra gårdsverksamhet” är att förtydliga förbundets syn på gårdsverksamhet och att vara ett instrument för utvärdering lokalt av verksamheten samt att uppvärdera och utveckla gårdsverksamheten. Riktlinjerna är något som politiker, tjänstemän, fritidsledare och gårdsbesökare kan stämma av sin verksamhet emot.
Att på ett begränsat utrymme återge rättvist de diskussioner, aktiviteter och framförallt alla de personer, som gjort och gör Fritidsforum till det är, låter sig inte göras.
Ronny Bengtsson
Källor
Landet Lagom – Folkhemmet på lokalplanet. Red. Lundberg / Mattsson (Byggforskningsrådet 1997).
Jubileum. Artikel av Gunilla Laurin i Fria Tider 3/97.
Mera om RSFH. Artikel av Matts Mattsson i tidningen Samspel 2/82.
”Ungdom, Fritid, Kultur” av Kjell E Johansson (Bo Cavefors bokförlag 1976).
Från Hemgård till Ungdomsgård av Hans-Erik Olson. (Fritidsforums förlag1982).
Det goda samhället. Fritidens idéhistoria 1900-1985 i ett dramatiskt perspektiv av Matts Matttsson. (Fritidsforums förlag 1989).
Toynbee Hall – The first hundred years av Asa Briggs och Anne Macartney (Routledge & Kegan Paul 1984).
Birkagården. Den första tiden. Birkagårdens årsbok 1995. Redaktör Rolf Johansson. (Stiftelsen Birkagården 1995).
Södergården. Sveriges andra Hemgård, 1916-1986 av Sven Sundin (RSFH:s förlag 1986).
Tidningen Hemgården 1949.
Tidningen Hemgårdsbladet, flera årgångar.